4 - GTA V presenteras till PC, PS4 och Xbox One

 

MGS V-trailern på Sonys presskonferens kom som från ingenstans, den överaskade mig något så enormt mycket med sin kvalité och övertygande ton. Låtvalet var superbt och stämningen var helt perfekt, det enda som hindrade denna grymma trailer från att knipa första platsen på listan var egentligen bara det faktum att jag är lite svagare för Zelda än vad jag är för Metal Gear.

 

 

Det finns många spelserier som ligger mig varmt om hjärtat, men få betyder så mycket för mig som Zelda gör. Jag må ha lite invändningar om grafikstilen när det kommer till det nya spelet, men jag kan inte bli annat än taggad med utlovandet om en riktigt stor och öppen värld och ett spel som äntligen går tillbaks till spelets o-linjara rötter. Det ska bli ett sant nöje att få uppleva ett nytt och fräscht Zelda i en riktig "open-world-miljö".  Det får gärna bli år 2015/2016, eller när spelet nu släpps, typ imorgon :P

 

1 - Nintendo må ha visat Zelda, som definitvt var den absoluta höjdpunkten för mig i år, men det finns ett spel som är högre upp på listan i mina ögon och det är Metroid till Wii u eller till 3DS. Det var lite trist att man inte fick se eller höra ett ljud om Samus kommande äventyr helt enkelt.

 

2 - EA återupptar ännu en gång sitt sketna BattleField och det är inte utan att man blir lite kräkfärdig på att se ännu en titel ur den serien rulla ut. Det hade inte skadat att ge serien lite andrum och ge någon annan lite mer tid i rampljuset... ja varför inte ge Dead Space lite mer tid i rampljuset till exempel ;)

 

3 - De som enligt min mening presterade sämst i år var Nintendo. Främst för att de inte hade mycket nytt att säga eller visa, men också för att det lilla nya de hade att säga blev rätt så ointressant. De flesta av de mest intressanta titlarna - som Zelda till Wii U och Yoshi's Woolly World - har exempelvis en planerad release någon gång under 2015 eller kanske till och med så sent som 2016. Vilket tyvärr tog udden av saker och ting. Sedan var många av de nya titlarna de visade upp väldigt ointressanta i mina ögon. Det är tur att de släpper Smash Bros och Hyrule Warriors i år om man säger så.

 

Allt som allt vill jag dock tillägga att det inte var någon av alla företags presentationer som var urdåliga, alla var riktigt grymma, men vissa var lite mindre grymma. Som exempelvis Nintendos... och en bidragande orsak till det är defenitivt att de inte visade upp något nytt Metroid, hade de gjort det hade jag förlåtit allt ;)

 

 

 

 

 

5.

De som läst min recension av GTA V kan säkerligen förstå när jag säger att jag gladeligen ser en PC-port eller next-gen-port av GTA V. Original-spelet är superbt och har enligt min mening inte en enda skavank, bortsett från ett och annat framedrop, samt avsaknaden av möjligheten att spelas på PC eller andra konsoler. Just därför hade jag blivit helnöjd med att få se en port av spelet till antingen PC eller valfri next-gen-konsol.

En av förra generationens absolut bästa spelserier, Mass Effect, hade både sin början och sitt slut under 360/PS3-eran. Det var en serie som väckte både tankar och känslor, men som också erbjöd spelaren en möjlighet att, genom diverse val och konversationer, göra Shepards äventyr till sin alldeles egna resa.

 

Att serien både började och slutade under förra generationen gjorde i sin tur att man inte visste om an skulle få återse serien under kommande konsol-generationer, men efter både rykten och uttalanden från skaparna verkar det som att en uppföljare är under utveckling. Och jag hoppas förstås att vi i alla fall kan få se en glimt av det pågående arbetet under mässans gång.

 

3.

Sega misslyckades ännu en gång med att få Sonic att bli precis så snabb som man vill ha honom och gjorde ovanpå det honom precis lika svårstyrd som i vilket annat 3D-Sonic-spel som helst. Att spela ett Sonic-spel ska vara en hissnande upplevelse, saker och ting ska gå snabbt och helst ska spelet kretsa kring detta faktum. Sega gjorde i Sonic: Lost Worlds mer eller mindre raka motsattsen, framförallt genom att huvudsakligen inrikta sig på krångliga plattformshopp med en bångstyrig kontroll. 

 

Vad som redan på Wii var på god väg att bli en gimmick, blev under Nintendos nuvarande konsol just precis det. Med ett väldigt magert utbud av nya aktiviteter, ett förvånansvärt högt pris och påtvingande av både det ena och det andra tillbehöret kan man enligt min mening med säkerhet kalla Wii Fit U för årets gimick. Men det är likväl inte riktigt året sämsta spel.  

 

Som utvecklarna själva uttryckte det skulle Defiance bli ett nytt fenomen, ett fenomen som förde samman Tv och Tv-spel på ett helt nytt och revulotionerande vis. Bland annat genom att låta saker som sker i Tv-serien även ske i Tv-spelens värd, men också genom ett stort och mångfacetterat online-läge. Defiance blev dock i mina ögon med nöd och näppe godkänt som ett spel. Med mängder av buggar, tråkiga miljöer, meningslösa händelser mellan Tv-serie och Tv-spel och ett väldigt enformigt online-läge blev denna potentiella Block Buster ett riktigt magplask.

 

Painkiller: Hell & Damnation är närapå det mest meningslösa spel jag spelat i år. Det har mer eller mindre ingenting att erbjuda, mer än möjligtvis ett co-op-läge. Det är enformigt, alldeles för bakåtsträvande, inte ett dugg grafiskt imponerande och i korthet en riktigt dålig kopia av den gamla goda tidens fps-spel.

 

Absolut längst ner på listan vill jag lägga Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 3. Inte för att spelet har ett extremt krångligt namn, utan för att det faktiskt har en del potential, men likväl inte drar nytta av denna potential. Personligen gillar jag Naruto i allmänhet, men blir fullkomligt avskräckt av hur meningslöst detta spel är. Framförallt för att det är ett fightingspel som inte besitter något som helst djup och saknar allt som kallas finness. Men också för att utvecklarna valt att ta precis allt som inte är bra med serien och gjort det ännu sämre. Det vill säga fler konversationer, fler utdragna och meningslösa avbrott från den faktiska handlingen och ett ännu långsammare tempo på det hela.

 

 

 

Might Guy - Naruto series

 

 

  

En av stortitlarna på Pc detta året var Starcraft II: Heart of The Swarm och som en relativt inbiten Star Craft-fantast var detta ett givet köp redan på release. Det är kanske inte mycket nytt som denna uppföljare/expansion har att erbjuda, men det den har att erbjuda är en finslipad variant av ett väl beprövat koncept, med lagom betoning av såväl action som strategi. Ur en strategs ögon kanske det inte är något märkvärdigt, men ur mina ögon är det ett väldigt uderhållande och kvalitativt spel som erbjuder allt möjligt, inklusive en engagerande stoy, intressanta banor, finurliga och mångfacetterade enheter, samt ett väldigt beroendeframkallande och djupt multiplayer.  

 

Detta spel blev lite av en överaskning för mig, jag hade nämligen av tidigare erfarenhet valt att inte titta på för mycket trailers eller nyheter kring spelet för att på så vis undgå att hypa spelet för mycket. Denna gång gick jag dock nästan till överdrift, då jag nästan glömt att spelet skulle släppas i vinter. Därför blev detta spel minst sagt en överaskning och en väldigt välkommen sådan därtill. Det är det första Zelda-spelet på länge som ger spelaren så gott som helt fria händer när det kommer till utforskning, val av "tempelordning", val av uppgradering, val av vapen osv.

 

Som om inte det vore nog är spelet dessutom väldigt nära besläktat med A Link To The Past, vilket enligt min mening är ett av de bästa Zelda-spelen genom tiderna och mer eller mindre delar första plats med Majoras Mask och Ocarina of Time. Att spela igenom detta spel var en riktig nostalgi-kick i kombination med rent och skärt nöje.

 

År 2013 inleddes med buller och brak då denna smygattack till rpg-spel släpptes på Ps3 redan den första februari här i europa. Spelet är utvecklat av Level 5 Studios tillsammans med Spirited Away-skaparna Studio Ghibli och utgivet av rollspelsfantasterna Namco Bandai. Denna retfullt perfekta kombination av bolag bidrog till ett magiskt äventyr av en väldigt speciell karaktär och fick mig som j-rpg-älskare att falla ännu hårdare för just japanska rpg-spel.

 

Den tydliga inverkan av Studio Ghiblis typiska sätt att förtälja berättelser på toppas av ett väldigt pokémon-likt fiendesystem där man så gott som alltid har chans att fånga fiender man slåss mot ute i det vilda, för att sedan kunna använda dem som en del av sitt eget team. Detta tillsammans med en perfekt kombination av de tre olika bolagens kunskap, gav Ni No Kuni: Wrath of The White Whitch de bästa förutsättningarna att bli en dunder-hit. Och tackvare ett, i mina ögon, perfekt sammarbete blev det också en dunder-hit. 

 

Året för Playstation 3 började inte bara starkt utan fortsatte likaså att vara starkt även under sommaren. Nästan enbart tackvare Naughty Dogs enormt väldesignade äventyr och absolut senaste skapelse, The Last of Us. Detta var en titel som jag såg fram emot långt innan den släpptes och började sukta efter redan i mitten av 2012.

 

Det är svårt att veta vart man ska börja när man pratar om The Last of Us, för precis allt i detta mästerverk till spel är så bra det bara går att bli. Allt från grafik, design, musik, ljudeffekter, story och kontroll till de fulkomligt briljanta karaktärerna. Det är ett spel som man under alla omständigheter borde tillåta sig själv att bli alldeles uppslukad av och inte sluta spela förrän man är igenom äventyret. Just för att den känsla och den kvalité som detta spel utstrålar är något som man borde ta vara på och inte tappa genom att syssla med något annat som kan få en att glömma vad det är äventyret går ut på.

 

Hela spelet är en plågsam resa samtidigt som det är ett av de bästa äventyr genom tiderna och samtidigt som det är något man aldrig vill ska ta slut. Det är ett sådant virrvarr av känslor som detta spel erbjuder och allt så briljant att man aldrig någonsin tror sig kunna uppleva något liknande igen. Det är ett perfekt spel i mina ögon och har inte en enda liten brist, framförallt tackvare skaparnas makalösa förmåga att förmedla känsla och få spelaren att förstå vad det är som händer och varför det händer.

 

Det var en riktig ära att få recensera detta enastående spel och jag önskar av hela mitt hjärta att Naughty Dog gör sitt bästa för att ge oss en värdig uppföljare. Helst utan att tvinga ut en ny uppföljare vart och vartannat år.

 

Zelda-serien är en av de serierna som ligger mig absolut varmast om hjärtat. Och även om detta inte är det enda Zelda-spel vi kommer att få se i höst - det nalkas ju även en remake på A Link To The Past - så är det ändå detta jag ser mest fram emot att få mysa med i höstmörkret. - Release: 20 September -

Efter att rätt så nyligen ha spelat igenom Quantic Dreams senaste mästerverk, Heavy Rain, är jag väldigt taggad på att få sätta tänderna i deras kommande titel, Beyond Two Souls. Precis som Heavy Rain verkar även detta vara ett spel som har sitt huvudfokus på story och karaktärer. Med tanke på att det är den typen av spel som Quantic Dreams gör bäst kan man bara anta att även detta kommer bli en fullträff. - Release: 8 October -

Ni får tycka och tro vad ni vill, men Pokémon-spelen är något jag bara inte kan vara utan. Spelen är precis lika underhållande nu som för 15 år sedan och erbjuder dessutom ett av de mest beroendeframkallande stridssystemen inom rpg-genren. Det som alltid gör ett nytt spel i serien så roligt är förstås alla nya monster ; ) - Release: 12 October -

 

 

 

Super Mario Galaxy

 

Det går inte att göra en topplista till en Nintendo konsol utan att inkludera Mario. Mario Galaxy var det första "riktiga" Mario-spelet sedan Mario 64 och är fortfarande en av de mest revolutionerande platformsspelen denna generationen. För mig personligen var detta ett av de få spelen som nyttjade kontrollen på alldeles rätt vis, varken för mycket eller för lite motion controlling och som utöver det hade allt en ny del i Mario-serien bör ha.

 

The Legend of Zelda: Skyward Sword

 

Från ett spel som använder alldeles lagom mycket motion controlling till ett spel som mer eller mindre andas motion controlling. Skyward Sword är utan tvekan det enda spelet på Wii som går fullt ut på den rörelsekänsliga Wii-moten och gör det 100% rätt. Twilight Princess i all ära, men Skyward Sword är nog i slutändan det vassare liret av dem båda.

Metroid Prime 3: Corruption

Super Smash Bors Brawl