Super Smash Bros. Melee
Jag må precis ha fått tillgång till Call of Duty: Ghosts och man kan kanske tycka att jag därför borde viga all min tid och uppmärksamhet åt att bilda mig en uppfattning kring det spelet. Men i vissa fall väger faktiskt retrosnack och nostalgi tyngre än nya spelupplevelser, speciellt när spel som Call of Duty spelas på PC och allt som rör både grafikkort, drivrutiner och liknande bara vill krångla... trots att man spenderat avsevärt mycket mer pengar på sin pc än vad man sammnlagt spenderat på både Nintendos, Sonys och Microsofts konsoler.
Det är vid sådana tillfällen det är lite av en lättnad att istället få drömma sig tillbaks till gamla konsoler och lite mer bekymmerslösa tider, som varken involverar installationer eller krånglande drivrutiner. Det är väl egentligen det som är charmen med en tv-spelskonsol, att slippa krångla och att istället bara spela, utan några som helst krav. Eller ja, det återstår väl i och för sig ett par krav. Man behöver ju se till att alla sladdar sitter på rätt ställen och att skivan eller kassetten sitter i konsolen... men i övrigt är det ju bara att tuta och köra när det kommer till spel som spelas på konsol.
Sedan finns det ju förstås andra aspekter kring konsolspel som gör upplevelsen lite mer distinkt och kanske ännu lite roligare, som exempelvis möjligheten att spela flera personer på en och samma skärm. Spel som Mario Kart och Tekken är två riktigt bra exempel på detta, det är något som konsoler än idag är så gott som ensamma på marknaden om att erbjuda. Det är dessutom något som får mig att tänka tillbaka på de gamla goda tiderna då co-op eller vs via splitscreen var ett av de bästa sätten att fördriva tiden på. Exempelvis genom att kooperativt spela igenom spel som Battle Toads eller genom att mötas i en duel på Golden Eye 64 för skjuta varandra blodiga.
Spel som de ovan nämda finns fortfarande kvar på marknaden (Halo, Tekken, Mario Kart, osv.) och är enligt min mening fortfarande de spel som gör konsoler till ett mer tilltalande köp. Med tanke på detta inläggets överskrift vet ni vid det här laget säkert vart det är jag vill komma... Super Smash Bros är och har alltid varit ett väldigt tilltalande spel ur ett konsolmässigt perspektiv, det är ett spel som i mina ögon alltid tar första platsen när det kommer till exklusiva konsol-upplevelser. Famförallt med tanke på att det nyttjar både kooperativt spelande och tävlingsinriktat spelande via delad skärm på ett ytterst tilltalande vis. Men även för att de flesta spel i serien väcker mer än ett nostaligskt minne till liv genom sitt närmast oändligt stora utbud av gammal tv-spelshistoria.
Det är få spel som jag återbesökt så pass regelbundet som Super Smash Bros, och då framförallt Super Smash Bros Melee, vilket jag lagt långt över 1000 timmar på, fram tills dess att uppföljaren släpptes. Det är ett spel som är fyllt med så pass mycket barndomsminnen och så pass mycket glädje att jag knappt vet vad jag ska säga. Det är kort och gott det mest känsloladdade spelet jag äger och utan tvekan det enda spel som jag med stolthet kan säga är det absolut bästa jag vet : D
Boxen och plasten på spelet i orginalförpackningen talar nästan för sig självt, det är ett flitigt använt spel som med kärlek spelats under många långa år ; ) Det kändes därför inte mer än rätt att köpa ytterligare ett exemplar som reserv och som hyllning till orginalet : )
Super Smash Bros. Melee, som även är känt som Dairantō Smash Brothers DX ("Great Melee Smash Brothers Deluxe") i Japan, släpptes här i europa den 24 maj år 2002. Super Smash Bros Melee (eller SSBM) är precis som sin föregångare ett rätt så annorlunda fightingspel som krestar kring en mängd olika karaktärer från Nintendos närmast enorma universum.
Med karaktärer som Link, Mario, Samus, Gannondorf och Pikachu gästar man allt ifrån kungariket Hyrule och Marios Svamprike till Kirbys hemplanet, bland annat genom enkla vs-matcher och en "kampanj" kallat Advenure-mode. Men till skillnad från andra fightingspel på marknaden gör man inte detta genom att sakta slå ner sina motståndares hp, utan istället genom att så snabbt som möjligt slå ut motspelare utanför skärmens "synfällt". Ju mer man slår på sina motståndare ju större chans är det att man lyckas kasta eller slå iväg dem utanför skärmens synfällt. Ett udda och beroendeframkallande koncept som toppas med ett snabbt och responsivt kontrollschema.
Utöver de vanliga spellägena som versus, all-star-mode och classic-mode finns allt från minispels-liknande alternativ som Homerun-contest, där man får öva på att slå iväg en slagpåse så långt som möjligt på kortast tid, och ett Target-test, där man får öva sin pricksäkerhet på diverse måltavlor... Och mycket, mycket mer. Allt detta med en hel uppsjö av gamla och nya Nintendo-karaktärer som alla har sin egen fightingstil.
Spelet har varit en del av många större speltävlingar världen över, däribland i NorthWest Regional Gaming Festival and Tournament år 2003 där de tre bästa spelarna blev tilldelade ett pris på 12 500 dollar. Konceptet i Smash Bros-serien var en fullträff redan vid första spelet och blev en fullkomlig succé i och med alla utökningar och tillägg som uppföljaren blev tilldelad. Spelet hyllades bland annat för ypperlig musik och bästa/största utökning av en uppföljare, och utsågs av bland annat Game Faqs till det sjätte bästa spelet genom tiderna i en topplista på omkring 100 titlar. Spelets genomsnitliga betyg hamnade på ca 92% och spelet såldes i mer än 7 miljoner exemplar i hela världen.
Narrator - SSBM-commercial
