De distraktionsmoment jag syftar på är förstås den slumpmässiga snubblingen och det något nedsaktade tempot, vilka förmodligen ensamma bär skulden för hur mycket mindre Brawl det blivit i förhållande till Melee. De som har spelat både Brawl och Melee vet säkerligen vad jag talar om och känner förmodligen precis likadant som jag angående denna så kallade slump-snubbling, samt det något långsammare tempot. 

 

Att ett nedsaktat tempo kan vara frustrerande för de som är vana vid spelet säger kanske sig självt, frågan är väl snarare vad snubblingen innebär för problem. Och vad det innebär är precis exakt vad det låter som, den får alla karaktärer i spelet att snubbla på ren och skär slump, men det sker förstås oftast när man som minst anar det och helst när det kan vara till störst skada. Vilket inte är ett dugg kul när man är mitt upp i en hetsig strid mot sin äldre eller yngre bror, det kan kort sagt leda till både den ena och andra svordomen, vare sig man vill eller inte.

 

Hur som helst är snubblingen mer eller mindre roten till allt ont i Brawl, eller snarare så gott som det det enda onda i Brawl. Trots det ligger spelet mig minst lika varmt om hjärtat som Melee, för det finns trots allt inget annat att klaga på när det kommer till Brawl. Det är i övrigt faktiskt en enda stor förbättring på allt vad serien tidigare haft att erbjuda, både när det kommer till musik, karaktärer, spellägen, och så vidare. Det besitter till och med ett hyffsatt intressant singleplayerläge som tar omkring åtta till tio timmar att klara av första gången igenom, samt ca 700 stickers, ca 500 troféer och ca 250 låtar att samla.

 

Spelet ligger trots en och annan mindre brist som sagt väldigt högt upp på min personliga lista, så utöver de två olika exemplaren av Brawl som ni ser på de två första bilderna har jag även kostat på mig en guide till spelet, såhär sex år efter dess debut.